Kategoriarkiv: Familj

Sensation

God dag kära läsare, hoppas livet är god mot er alla och ni njuter av det otroligt fina vädret. Jag själv kämpar med få vardagssysslor att fungera som alla andra skulle jag tro, arbete, krämpor, betala räkningar, ja som alla andra helt enkelt.

Idag är en mycket ovanlig dag för mig för jag har idag premiär badat. Och vad är det för ovanligt med det tänker ni och för det flesta är det nog inte det men det var ca midsommar för 4 år sen jag badade sist. Ute i naturen alltså.. Haha

Idag gav jag efter och badade med hela familjen Gyllenbjörk, helt oplanerat. Det är minsann ovanligt om man heter Sandor. Jag har inget bildbevis tyvärr för alla var i vattnet och ingen ville springa och leta efter telefon för att föreviga denna sensation.

Sen måste jag erkänna att jag har lite dåligt samvete för efter badanedet nere i västersjön så tyckte myggen och knotten något som jag ibland önskar att det kvinnliga könet tyckte om mig vilket är att jag var smaskig läckerbit.. Hahahahahaha

Vad jag har dåligt samvete över är att jag övergav familjen Gyllenbjörk åt deras öden tillsammans med myggen och knotten och åkte hem för att duscha. Nu sitter jag vid datorn och tjejerna blir uppätna. Låter inte särskilt beskyddande av mig men jag hade inget val tyvärr. Hellre de än smaskiga läckerbiten Sandor.. Hahahaha

Sorry flickor, överlever ni så lovar jag gottgöra er..

OMS

Grubblande realism

Lämna ett svar

Kära läsare jag känner att jag brutit mot mina egna förväntningar och mål med mitt bloggande då jag har bestämt mig för att bloggandet ska vara ur en filosofiskt samt en så positiv synvinkel som möjligt och min sista blogg var inte så.

Några tankar om det.

Livet är inte svart och vitt tyvärr och tack och lov, samtidigt inte så enkelt, vilket vi alla vet och jag tror att det är ganska ytligt och fåfängt av mig att låtsas så. Alla inklusive jag har dåliga dagar och jag kommer inte alltid vara positiv.

Mitt mål är fortfarande självklart att jag ska fortsätta med min bloggande ur en positiv synvinkel men får helt enkelt acceptera att det finns en annan sida av myntet med. Det är så livet är liksom. =)

Vill man för medla något verkligt så ingår det med.

Jag har grubblat och grubblat över min förra blogg då jag insåg att en av grundstenarna i mitt budskap är samhörighet och varit i lite nedstämd över min självinsikt då jag insåg att jag saknar samhörighet. Jag har massor med samhörighet med vänner och fosterfamilj måste jag påpeka men ändå känt att något saknas liksom. En tomhet som växer.

Jag måste erkänna att jag känner att jag tog min självinsikt ganska hårt då jag kände en hopplöshet och tomhet men har nu av all grubblande bestämt mig för att det inte är så! Vad jag har kommit fram till att ja, jag saknar samhörighet till en egen familj men, jag har valt att ha det just så!

Fram tills nu alltså.
Som en del av mitt bloggande har jag verkligen börjat utforska en del av livet som jag har valt att ignorera under alla år men börjar nu sakta nu utforska och har nu kommit fram till något ganska fantastiskt!

Jag sitter här och är superglad över att jag gett bloggandet en chans och genom det börjat utforska nya saker som jag inte kunnat innan. Allt detta trots att man i stort sätt pratar med sig själv. Haha

Med andra ord kära läsare så har jag nog kommit fram till att jag börjar bli redo för en egen samhörighet. Jag har aldrig känt så direkt innan då mitt motto har varit ensam är stark. Och jag har verkligen hållit hårt på det mottot.

Ni tycker säkert att det låter fånigt och kanske självklart men det är inte så för alla, tänk på det!
Sen om jag lyckas är ju en helt annan aspekt. Jag på något vis känner att jag är typ 25 år efter vad folk i min ålder ska känna men vad gör man när man inte har haft tillgång till alla dessa aspekter ur livet innan!?

Vad gör man??
Jag vet vad svaret är och det är: som är var inte rädd för att pröva, våga ta chanser, tänk inte så mycket, försök mindre och så vidare. Bla bla bla mumbo jumbo trams….
Så låter det själv när man får råd av andra. Även om de har rätt så klart..

Sammanställning av mitt grubblande är då att jag av min ganska nyinförskaffade självinsikt insett att jag förmodligen kanske börjar bli redo för samhörighet. Ni som känner mig kanske inser magnituden av denna enorma självinsikt.. Facinerande!!!

Positivism.. here I come.. =)

OMS

Ost

Lämna ett svar

Zoltan är den yngste av oss tre bröder och det skiljer 10 år och 4 månader på mig och honom. Han föddes något år efter vi hade anlänt i Sverige när vi bodde i Figeholm så det borde betyda att han föddes i Oskarshamn 18 januari 1990.

Fram tills vi flyttades till fosterhem så tre år senare så fick jag passa honom en hel del då jag var äldst och minns att jag bl a. cyklade med honom till dagmamman innan jag gick till skolan, då gick jag runt 6-7 e klass.

Runt 1993 så skildes vi dock åt då jag valde att inte flytta hem till mina biologiska föräldrar medan Micke och Zoltan flyttade tillbaka. Vid detta tillfälle så tappade vi kontakten några år ända tills en hemsk tragedi drabbade familjen Kiss och vår mor omkom i en villabrand. Zoltan och Sandor (far) klarade sig med näppe.

Efter denna hemska händelse återfick vi kontakten och har trots olika hem mer eller mindre hållit kontakten sen dess.

Idag bygger denna fantastiska kille superbilar, han har en vacker flickvän, en gullig hund, han är omtyckt av alla och tack vare att han tränar så mycket som han gör så träffar jag honom mer än någonsin på gymmet.

Så lille Zoltan fyllde 30 år i lördags och överraskades av bröder samt närmaste vännerna genom att flickvännen Malin lurade iväg honom på fika och när de kom hem så hade 12 personer gömt sig i badrummet och när han precis sänkte sin gard så rusade vi ut och skrek OST!

Under alla år så har Zoltan skapat ett slagord, ett ord som han ofta och utan någon större anledning eller orsak säger. Varför exakt får ni fråga honom men det har slutat med att idag om någon ska beskriva Zoltan med ett ord så blir det OST!

Jag ska försöka hitta lite bilder på denna stiliga karl men tyvärr så försvann alla bilder på oss som barn i den hemska branden. Sorgligt på många vis. =(

OMS

Biologi

Lämna ett svar

För lååång tid sedan föddes jag i ett land, ett land som idag är nästan bara ett minne blott. Jag föddes i en stad i nord västra Ungern som heter Györ. Mina föräldrarna heter Sandor och Maria, i Ungern döper man sitt första barn efter föräldrarna, varav namnet Sandor.

Vi bodde i ett slitet hus med skotthål i sen krigen och jag minns även namnet på skolan jag gick till andra klass, skolan hette Tulpanskolan.

Jag minns att jag tillbringade mina helger hos min farmor som bodde på landet, hon hade varken rinnande vatten eller toalett och minns att vi fick hämta vatten i brunnen och hon följde med ut och jagade bort spindlarna i deras utedass. Många trevliga minnen har man från detta ställe.

Jag har två bröder och en av dem heter Micke och är ett år yngre än jag och den andre heter Zoltan och han är 11 år yngre och föddes i Sverige. Zoltan pratar vi om en annan dag. Micke och jag var som alla andra busiga barn med ganska stränga föräldrar vars allmänna barnuppfostran var mer handson så att säga men jag är säker på att det liksom så saker och ting sköttes 35 år sedan i en ganska fattig del av Europa.

En dag 1989 så hade mina föräldrar införskaffat en röd lada (bil) och vi lämnade allt vi kände till och begav oss iväg. Jag minns att vi absolut inte fick berätta för någon att vi skulle åka, en dag var vi bara borta. Vi barn förstod inte varför och vad som höll på hända men tyckte nog att det var spännande med en sån roadtrip.

I vilket fall som så hamnade vi efter ca två dagar i Vejbystrand på flyktingförläggningen KVS där vi tillbringade vårt första år i Sverige. För oss barn var allt detta ett stort äventyr och vi hade absolut inga problem att anpassa oss med nytt språk och allt.

Jag tror att det är väldigt få som förstår vad det innebär att lämna allt med inget annat än hopp att man kommer få det bättre.

Fram till att jag hamnade på foster hem så flyttades vi runt i Sverige och har bott i Figeholm, Habo, Klippan och sist åter tillbaka i Ängelholm.

Av diverse anledingar som gjorde att jag hamnade på fosterhem tänker jag inte gå in på och har av samma anledning inte mycket överse för mina biologiska föräldrar och som ni kan förstå så det där med blod är tjockare än vatten tramset köper jag inte alls och VET att det är de personerna som finns där för en som är familj.

Med det sagt så har mina föräldrar Sandor och Maria gjort något som är förmodligen det bästa som har hänt mig, förutom att de gjorde mig så klart och det är att de en dag för 31 år sedan samlade mod, packade in sina två barn 8 och 9 år gamla och lämnade ALLT för att vi alla skulle få ett bättre liv. Det är för deras mod och handlingskraft som ledde till att jag/vi faktiskt är här i Sverige idag. Jag kan omöjligt så länge jag lever kunna vara så tacksam som för det. Om Sandor läser detta så tack kära du. Jag skrev bara Sandor för Maria gick bort för många år sedan. Må hon vila ifred.

Trots allt så är självklart Zoltan och Micke mina bröder och trots att vi är uppväxta på olika håll har vi hållit kontakten. Mer om dessa härliga människor en annan dag.

RL-info
Jag är fortfarande förkyld men har börjat träna lite igen och en stor lycka och lite överaskning så har min blogg idag passerat 2000 visningar. =) =) =) =)

Vi avslutar dagens inlägg med att ge alla som på ett eller annat vis gjort att man är där man är idag ett stort tack.. Gilla gärna!!

OMS

Mellandags tankar

Lämna ett svar

God fortsättning kära läsare.

För mig som alla andra”vuxna” är det fullt upp vilket jag absolut inget har emot då jag hann både jobba, träna, hoppa in för tomten då han hade problem att hinna med alla snälla barn samt hälsa på en god vän på sjukhuset innan jag begav mig hemåt för att fira jul som alla andra. Jag är i allmänhet dålig på ge paket då jag hellre ger upplevelser och hjälp så fort tillfälle ges. Tycker det känns mer givande liksom än en pryl som glöms inom en kort tid. Trots jag inte hade köpt några paket fick jag en superfin lasermojäng av Anci och hennes familj och en dunder förkylning!
Förkylningen fick jag inte av någon speciell så det ska inte Anci ha skulden för men har trots det varit nerbäddad sen i julafton kväll. Det är inte ofta jag märker av feber men denna gång blev jag utslagen. Nu har jag vilat för kung och fosterland och proppat i mig så mycket vitaminer jag bara kunnat. Jag har avancerat från sängen till datorn i alla fall =)

En extra stor kram till Martin, Emy, Anita, Kalle, Inger och Tommy som stöttade mig lite extra nu under julen. Det betyder mycket. Tack för ni finns.

Annandag jul så är det annars jultradition sen många år att samla familjen och äta lutfisk hos Tommy och Inger men det fick jag tyvärr avboka. En extra julhälsning till er.

En liten tanke/julönskning vill jag också ge till de som pga. hälsoproblem inte kunde fira jul med sina nära och kära. Vi önskar inget annat än ni ska piggna till och allt återgå till det vanliga. Ibland känns det som hela livet är mot en men så är det inte! Det är bara en liten bump på motorvägen. Finns säkert en mycket finare metafor för detta men jag är för trött på klura ut en den. Var positiv så och glöm inte äta så kommer det bli bättre det är jag helt säker på!

Och var inte oroliga för mig för jag e troget tillbaka på gymmet och håller ställningarna trots min nedsatta hälsa. Det som inte dödar härdar, säger de inte så?? Hoppas de har rätt.. Host host..

Bilden har Anci hjälpt mig med och inspirationen är från Spock.

Handtecknet visar Lev länge och väl. Vilket är ett positivt budskap. =)

OMS

Två blev tre

Lämna ett svar

Året var 2007 när jag genom goda vänner hittade mitt nuvarande drömhus eller rättare sagt så hittade jag projektet som blev mitt nuvarande drömhus. Jag säger nuvarande för det finns alltid fler drömmar som bara väntar på förverkligas.

Nog pratat om mitt hus! Saken är att det är tack vare de goda vännerna som jag hittade mitt hus och som bonus så blev de mina nya grannar också. Denna vänliga familj har två döttrar och dessa kära töser Lynn och Jenny blev liksom lillasystrar för mig. Idag skriver jag om lilla Jenny som var 15 år när jag blev deras nya granne och halvt inneboende. Jag duschade och åt inne hos de i många år innan jag kom så långt att jag kunde göra det hemma.

Idag när man tänker bak i tiden blir man lite sentimental och har trots röran som var pga. bygget och sjömanslivet bara trevliga minnen därifrån och det känns verkligen inte som att det har gått 12 år sen dess.

Idag är Jenny sambo samt en otroligt STOLT nybliven mamma till en liten otroligt gullig, efterlängtad och kär Leo tillsammans med självklart lika STOLTA Anton P.
När man hälsar på dem känner man vilken enorm kärlek de har till varandra och det känns liksom att de är nu mer i harmoni med allt. Det känns som ögonblicket som de har längtat efter i alla år har anlänt, och det har den verkligen gjort! När man hälsar på dessa underbara människorna så ser man inte bara kärleken utan man känner den med. Magiskt..

Man blir överväldigad av all denna kärlek och man på något vis känner sig delaktig vilket gör mig minst lika stolt som dessa nyblivna fantastiska föräldrar.

Framtiden ser ljus ut för denna superfamilj och jag med stor förväntat och stolthet kommer följa resten av mitt liv.

Tack för att ni är ni! OMS (Oh My Sandor) =)

Mor och far

Lämna ett svar

Efter gårdagen kände jag mig sentimental och letade upp denna fina kort på oss.

Jag, min mor Maj-Britt & min far Ingemar. Taget av Anci dec 2010

Generation 3

Lämna ett svar

Idag är ingen vanlig dag för det är Signes dopdag.

Men innan vi kommer dit ska jag berätta lite med hur jag idag fick vara delaktig på denna fina dag tillsamans med Frida, Filip och resten av familjen.

Min resa började för 27 år sen runt 1992 då jag som trettonårig hamnade på fosterhem som blev min nya familj. Mina fosterföräldrar Maj-Britt och Ingemar var lite äldre och hade tre vuxna barn och sju barnbarn. Idag kan jag med stolthet säga att jag tillhör den familjen och kallar Maj-Britt för mor och presenterar deras vuxna barn som halv syskon. Jag är dock betydligt närmare barnbarnen som jag växte upp tillsammans med. Frida var väldigt liten och jag minns att vi passade henne och de andra syskonen. Jag minns tillfällen som att gå in till henne när hon skrek och ge henne nappen.
Blir väldans stolt nu när jag tänker på den tiden och känner extra behörighet då jag idag fick vara del av den lilla tösens kära söta dotter döpas. Man kan inget annat än vara stolt. Jag försöker sätta ord på alla mina känslor men får helt enkelt nöja mig med helt fantastiskt!!

Det är inte alla fosterbarn som får ett sånt fantastiskt hem som jag fick och känner mig därav ganska lyckligt lottat. Trots alla motgångar i livet så har jag tack vore det ändå uppnått mycket.

Jag har alltid haft jobb, för det mesta i allafall, jag har förverkligat drömmar, jag har skaffat en super exentrisk högskole utbildning som sjökapten från Chalmers, jag har rest och sett mycket av världen, jag har byggt mitt eget hus, jag har goda vänner och säkert mycket mer. Det är väl inte illa pinkat vid 40 års ålder.

Denna listan är inte färdig och jag har många saker kvar att se och uppleva och ser väldans fram emot göra den längre och längre. Min bucket lista kan vi filosofera över en annan gång för idag är det inte min dag det är Signes dopdag.

Jag ser en mycket ljus framtid för denna kära tös och är övertygad om att hon kommer uträtta magnifika saker i sitt liv. Med den kärleken som finns för henne av den otroligt fina familj hon har kan man ju inget annat förvänta.

Välkommen lilla du till familjen.. Onkel Sandor (gammelonkel egentligen men det låter ju hemsk)