Kära läsare jag känner att jag brutit mot mina egna förväntningar och mål med mitt bloggande då jag har bestämt mig för att bloggandet ska vara ur en filosofiskt samt en så positiv synvinkel som möjligt och min sista blogg var inte så.

Några tankar om det.

Livet är inte svart och vitt tyvärr och tack och lov, samtidigt inte så enkelt, vilket vi alla vet och jag tror att det är ganska ytligt och fåfängt av mig att låtsas så. Alla inklusive jag har dåliga dagar och jag kommer inte alltid vara positiv.

Mitt mål är fortfarande självklart att jag ska fortsätta med min bloggande ur en positiv synvinkel men får helt enkelt acceptera att det finns en annan sida av myntet med. Det är så livet är liksom. =)

Vill man för medla något verkligt så ingår det med.

Jag har grubblat och grubblat över min förra blogg då jag insåg att en av grundstenarna i mitt budskap är samhörighet och varit i lite nedstämd över min självinsikt då jag insåg att jag saknar samhörighet. Jag har massor med samhörighet med vänner och fosterfamilj måste jag påpeka men ändå känt att något saknas liksom. En tomhet som växer.

Jag måste erkänna att jag känner att jag tog min självinsikt ganska hårt då jag kände en hopplöshet och tomhet men har nu av all grubblande bestämt mig för att det inte är så! Vad jag har kommit fram till att ja, jag saknar samhörighet till en egen familj men, jag har valt att ha det just så!

Fram tills nu alltså.
Som en del av mitt bloggande har jag verkligen börjat utforska en del av livet som jag har valt att ignorera under alla år men börjar nu sakta nu utforska och har nu kommit fram till något ganska fantastiskt!

Jag sitter här och är superglad över att jag gett bloggandet en chans och genom det börjat utforska nya saker som jag inte kunnat innan. Allt detta trots att man i stort sätt pratar med sig själv. Haha

Med andra ord kära läsare så har jag nog kommit fram till att jag börjar bli redo för en egen samhörighet. Jag har aldrig känt så direkt innan då mitt motto har varit ensam är stark. Och jag har verkligen hållit hårt på det mottot.

Ni tycker säkert att det låter fånigt och kanske självklart men det är inte så för alla, tänk på det!
Sen om jag lyckas är ju en helt annan aspekt. Jag på något vis känner att jag är typ 25 år efter vad folk i min ålder ska känna men vad gör man när man inte har haft tillgång till alla dessa aspekter ur livet innan!?

Vad gör man??
Jag vet vad svaret är och det är: som är var inte rädd för att pröva, våga ta chanser, tänk inte så mycket, försök mindre och så vidare. Bla bla bla mumbo jumbo trams….
Så låter det själv när man får råd av andra. Även om de har rätt så klart..

Sammanställning av mitt grubblande är då att jag av min ganska nyinförskaffade självinsikt insett att jag förmodligen kanske börjar bli redo för samhörighet. Ni som känner mig kanske inser magnituden av denna enorma självinsikt.. Facinerande!!!

Positivism..  here I come..  =)

OMS