Goddag kära läsare. Hoppas att sommaren har varit god för er alla. Här är väl allt som vanligt..  =)

Idag har det varit en lite ovanlig dag här som jag gärna vill dela med mig av som handlar lite om en tid för länge sen.

När jag var ca 11 år gammal så gick jag i 5 eller 6 an på Bofinkenskolan i Klippan och trots jag inte har så många minnen från den tiden så minns jag två lärare, Stina och Ann. Dessa fina människor gjorde ett intryck som man 30 år senare minns och ser tillbaka med lite ljusare minnen vilket var lite ovanligare än de sämre som man fick utstå men det är historia.

Stina och Ann var då två lärare som vi hade på mellanstadiet och dessa såg att vi inte hade det så bra och valde då att engagera sig lite extra för att förgylla vår tråkiga tillvaro lite mer genom vara ett extra stöd och som genom välgörenhets organisation ge oss något som förgyllde vår tillvaro lite mer än vanligt.

Dessa goda själar har alltid varit en av få goda minnen från den tiden som jag faktiskt kommer ihåg. Vi flyttade till Ängelholm strax efter och förlorade kontakten och tiden bara försvann.

Idag när jag kom hem så stod det en äldre dam vid min uppfart och när jag hade parkerat så kom hon fram och frågade om jag kände igen henne och det gjorde jag inte tyvärr. Då tog hon fram en uppsats som jag hade skrivit till just Stina och Ann som tack och då visade sig att det var Ann som stod där. Efter så många år så hittade hon min uppsats och beslöt sig för att hitta mig, hon hade letat upp mig på birthday.se och stod nu på min uppfart.

Hela upplevelsen var lika fint av henne som jag mindes henne till att vara. Efter 30 år är hon fortfarande en underbar själ som har säkert har förgyllt många genom att bara vara den hon är. Det är en karaktär som jag hoppas att så många som möjligt kommer tänka om mig. Och om nu jag lyckas med just de så är det tack vare personer som Ann.

Tack för besöket och tack för jag fick träffa din fina familj. Och för att avsluta denna fina blogg så vill jag med hela hjärtat säga

Tack Ann för att du är du!

Och hoppas nu att det inte går 30 år till innan vi träffas igen.

Mvh en lite tjockare och tunnhårigare Sandor.. =)

Jag tänkte sätta mig nästa vecka och skriva lite av mina upplevelser som lärare men känner det är en särskilt tillfälle som berörde mig väldigt och känner att  jag bara måste berätta för er.

Vissa av mina elever har jag hunnit träffa vid flera tillfällen medan vissa bara en gång och även suttit och ätit i matsalen med de små liven och på det viset har vi fått kontakt.

Denna vecka är min sista vecka då ordinarie läraren är tillbaka nästa vecka och jag har då denna vecka min sista lektion med alla klasser.

Innan i veckan när jag hade en klass som jag lärt känna och när jag berättade att det var min sista lektion och fick många kramar den dagen. Jag råkade också berätta att jag fyllde år dagen efter och under min sista lektion så letade de upp mig för att gratulerade mig.

Nu kommer vi för den värmande upplevelsen.

När en av dessa elever kommer fram till mig, kramar om mig och släpper inte utan håller fast och kollar upp på mig med ett stort leende och säger att han kommer sakna mig.

Som lärare och föräldrar så är man säkert van vid sådana upplevelser men eftersom jag inte är något av dessa så berörde mig väldigt.

Barn är helt fantastiska, man inte bara ser vad de känner, man känner vad de känner.

När den lille eleven kramade om mig och log till mig så såg han så lycklig ut att det smittade av sig och jag kände mig nästan knäsvag av lycka jag med. =)

Ända tills allt var över då jag blev ledsen att jag inte får träffa de små rackarna mer. =(    

Detta var en värmande upplevelse som jag inte kommer glömma..

OMS