Jag vet, jag vill & jag ska!!!!

Vid mitt förra inlägg vid Signes dop var jag väldans motiverad att skriva och jag minns jag var hos en kompis och hjälpte fixa där hemma med tösernas rum och jag minns att trots att vi hade jätte trevligt och mysigt längtade jag hem till min dator så jag kunde få dela med mig av mina känslor.
De av er som känner mig sen innan rynkar lite nu på sina näsor och tänker Sandor beskriva känslor, knappast!

Trots min trygga uppväxt på fosterhem så finns det en baksida på det myntet med, som för allt annat och för min del handlar det om känslor. Jag sitter här och funderar hur jag ska kunna förklara men det är svårt. Det närmaste jag kom känslor är det kärlek jag fick av min fostermors barnbarn som utan det minsta tanke bakom hur och varför, så var jag en del av familjen. Lilla Signes mamma Frida är ett av de barnbarnen. Alla sju barnbarnen har en plats i mitt hjärta men ett av dessa små liven släppte in mig helhjärtat och han kom mig lite närmare än de andra. Idag är den lilla killen som vägrade lämna mitt knä 29 år och heter Johannes. Tack för du släppte in mig. Det betydde mer än du tror.

Tro det eller ej men det finns ett syfte med varför jag delar denna väldans personliga historia och det är att jag stod still i mitt känslostadie i många år och känner nu mer än vad jag har gjort på otroligt länge. Vad jag ska göra med alla dessa känslor har jag kanske inte klurat ut än men jag jobbar på det och det är mer än vad jag kan säga att jag har gjort någonsin innan. Bättre sent än aldrig säger de ju. Hoppas de har rätt..  =)

Vad har utlöst detta undrar ni säkert. Jag undrar lite det med men jag har en idé. Jag har vänner med barn så jag har fått en hel del kärlek från dem och jag minns väldigt tydligt när en av dessa barn sa jag älskar dig Sandor, jag minns det för jag liksom visste men, helt ärligt så visste jag knappt hur jag skulle reagera och tror faktiskt inte jag sa något tillbaka. Idag säger han det ganska ofta och jag lärt mig säga det tillbaka. För mig är det väldigt stort för att för mig betyder det något väldigt speciellt.

Att vara älskad är inte självklart för alla!

Därför så, att älska någon anser jag därför nog vara väldigt speciellt, jag skriver nog för att jag är ganska ny på detta och har svårt att sätta ord på det.

Nu hoppas jag inte att ni sitter där hemma och snyftar och tycker synd om mig! Jag valde att dela med mig detta för det är något fantastisk sak som håller på att hända med mig. Jag håller på förvandlas till en normal kille med normala känslor. Och det är helt underbart även om allt självklart inte är positivt.

Allt detta tack vore mina goda vänner A & A och alla deras barn men vad som verkligen satte fart på all detta är mitt jobb på STC.
Innan jag började på gymmet var jag nöjd med mitt liv och de få känslor jag fick mest av barnen, men jag har för var dag som gått blivit tvingad ur min komfortzon (på ett bra sätt) och har på dessa 3 månader utvecklats mer än vad jag gjort på många år.
Jag är inte i närheten av vad en ”normal” kille ska känna eller bete sig men jag känner och jag faktiskt känner att det är liksom på g.

Självinsikt är bra om man är klok nog att göra något bra av det.


Jag vet, jag vill & jag ska!!!!

Kommentera