Livsberikande

I många år har min goda vän Anci sagt att jag borde jobba med barn men jag har faktiskt inte ens funderat kring idén men när jag helt oplanerat blev erbjuden hoppa in som slöjdlärare tog jag självklart ändå möjligheten att utforska denna värld av barn och lärande.

Jag som person älskar kunskap, erfarenheter och utmaningar. Låter säkert mycket klokare än vad jag är men jag eftersträvar något positivt i det stora hela.

Detta i linje med min budskaps filosofi.

Min positivism har varit i en svacka och jag har därför inte pratat så mycket om min budskaps filosofi men känner att upplevelsen på Villanskolan som vikarierande slöjdlärare var en sån enorm våg av positivism så jag kan åter glädjas och hoppas på en strimma av ljus efter en mörk period.

Min vän Anci hade rätt!

Vikariatet varade bara i två och en halv vecka men gav mig minnen för livet och jag i det stora hela tror att många av barnen ser mig som en positiv tillskott av personer som de har träffat.

I början så tror jag att jag hade mycket respekt med mig då jag är ganska stor, skäggig och skallig. De flesta trodde jag var från Finland tack vare min brytning.

Jag upptäckte dock att min mantel av respekt rasade ganska snabbt då barnen upptäckte att jag inte var i närheten av så farlig som jag såg ut och till och med rolig och busig. Vilket de självklart utnyttjade för att testa mina gränser och de sista dagarna tryckte de på alla mina knappar för att testa vart gränsen gick. Detta ingår för alla lärare och jag visste att jag hade fått byta taktik om jag skulle fortsätta, men som helt oerfaren vikarierande slöjdlärare så tyckte jag i det stora hela att det gick väldigt bra.

Alla barn tyckte självklart inte om mig men vågar med stolthet säga att de flesta nog tyckte om mig. Några av de små liven berörde mitt tomma hjärta väldigt och är djupt saknade.

Jag i det stora hela har inte mycket erfarenhet av känslor vilket är ganska jobbigt att handskas med som vuxen och blir kanske därför nästan förvånad/förvirrad av vad man ska göra med det när man får uppleva de så tydligt som jag fick göra.

Vad jag försöker säga att barn är fantastiska, jag vet att ni vet och jag har sagt det innan men det berörde mig så pass att jag vill säga det igen.

Barn förmedlar känslor på ett sådant fantastiskt sätt att man inte bara ser utan man känner vad de känner. Man blir varm i hjärtat och själen samtidigt som man nästan blir knäsvag.

Trots jag endast var vikarie i knappt tre veckor berikade det mitt liv och en välbehövlig våg av positivs har sköljt över en sinad själ.

OMS

Kommentera