Nya tag och ny grundsten

Idag har jag haft min första träning på det nya gymmet som min goda vän Anci fixade till mig och det kändes märkligt, på något vis kändes det som man var otrogen men å andra sidan vet jag inte hur det känns men jag gissar att det känns så.

Det nya gymmet NW var väldigt fräscht och där var mycket positivt. Inte allt men mycket. Och klarade av mitt första 60 minuters konditions pass på tre veckor och det kändes gött!

Träning är balsam för själen med en källa av positivism.

Jag tänker som så att jobbet på TA gav mig väldigt mycket på så många plan och det känns nästan ensamt utan det måste jag erkänna. Man träffade så många människor och man lärde känna dem lite mer för var dag och det kändes som man var delaktigt i något större liksom.

Hoppades även att det vissa av dessa skulle bli långvariga. Jag hoppas denna förändring i livet inte gör att man går in i sin lilla bubbla igen. =(

Tillbaka till tanken, jo om man tänker att så många nya människor man träffade på TA så finns det lika många på NW och man har nu möjligheten att lära känna alla dessa med kanske. Eller?

Dock så sa jag endast hej till receptionisten idag så där är många kvar. Haha

Förutom det så snickrar jag för fullt och tycker det är givande då man får utlopp för sin kreativitet, man hjälper folk med en av våra viktigaste saker här i livet, man hjälper de göra deras hem till det bättre. Ordet hem används i mening om både platser, sällskap och annat med vilket personen känner sig hemma och därför uttrycker sin samhörighet med.

När man jobbade på gymmet hjälpte man folk med få en bättre hälsa både fysisk och psykiskt nu hjälper man de med sina hem. När man tänker på alla dessa saker som hem, hälsa, delaktighet så kommer samhörighet upp hela tiden som fick mig att börja fundera.

Samhörighet??  Kan det vara grundsten?

Synonymer på samhörighet: attraktion, brödraskap, familj, vänner..!?

Minsann! Jag tror jag har klurat ut en ny grundsten i mitt budskap vilket förvånar mig en aning då min positivism har dalat väldigt på sista tiden men nu när jag tänker efter så förklarar det väldigt mycket.

Min svacka är på grund av att jag inte känner samhörighet längre. Alltså så är samhörighet en otroligt viktig del av ens tillvaro. Människan är ett flockdjur. Människan vill på en instinktiv nivå uppnå samhörighet.

Samhörighet är ett måste alltså! Eller??
Får mig tänka på min första grundsten som är självinsikt. Jag har alltid trott att jag klarar allt men sitter nu och rannsakar mig själv med min nya självinsikt.

Klarar jag detta själv?!              Vi vet alla svaret!                       Tveksamt!

Suck… =(