Jag tänkte sätta mig nästa vecka och skriva lite av mina upplevelser som lärare men känner det är en särskilt tillfälle som berörde mig väldigt och känner att  jag bara måste berätta för er.

Vissa av mina elever har jag hunnit träffa vid flera tillfällen medan vissa bara en gång och även suttit och ätit i matsalen med de små liven och på det viset har vi fått kontakt.

Denna vecka är min sista vecka då ordinarie läraren är tillbaka nästa vecka och jag har då denna vecka min sista lektion med alla klasser.

Innan i veckan när jag hade en klass som jag lärt känna och när jag berättade att det var min sista lektion och fick många kramar den dagen. Jag råkade också berätta att jag fyllde år dagen efter och under min sista lektion så letade de upp mig för att gratulerade mig.

Nu kommer vi för den värmande upplevelsen.

När en av dessa elever kommer fram till mig, kramar om mig och släpper inte utan håller fast och kollar upp på mig med ett stort leende och säger att han kommer sakna mig.

Som lärare och föräldrar så är man säkert van vid sådana upplevelser men eftersom jag inte är något av dessa så berörde mig väldigt.

Barn är helt fantastiska, man inte bara ser vad de känner, man känner vad de känner.

När den lille eleven kramade om mig och log till mig så såg han så lycklig ut att det smittade av sig och jag kände mig nästan knäsvag av lycka jag med. =)

Ända tills allt var över då jag blev ledsen att jag inte får träffa de små rackarna mer. =(    

Detta var en värmande upplevelse som jag inte kommer glömma..

OMS