Vi är nu mitten av januari så vi har inte hunnit långt in på det nya året. Arbetet mot mina mål är på gång och känns faktiskt som det sakna är nu i rörelse igen.

Min mor är sjuk men mår bättre, så sakta men säkert är hon på väg mot det normala igen. Det är inte förrän man är sjuk som man faktiskt börjar uppskatta det normala igen. Vi håller tummarna att det fortsätter mot det.

Jag har haft en väldans förkylning som jag misstänker faktiskt har varit lunginflammation och mitt allmänna välbefinnande har varit nedsatt men känns som att det är nu bara en förkylning igen.

Pga. det så har jag inte kunnat träna som jag vill och har stått still med min viktminskning länge men vid min invägning idag så vägde jag 93,1 vilket är 26,9 kg mindre än utgångspunkten.  Positivt!
Hela min viktnedgång har gått i etapper med 5 kg åt gången, det måste vara min kropps sätt att anpassa sig, jag går ner 5 kg sen trots att jag tränar och äter rätt så tar det allt från veckor till månader innan det händer något igen. Känns ibland helt hopplöst och det gäller att inte ge upp däremellan.

Man kan säkert stressa upp denna procedur men som jag har sagt innan så är detta en livstils förändring och inte en bantningskur vilket visar ju att jag gör framsteg och utvecklas positivt.

Men vad jag är stoltast över är min utveckling inom mina känslors och min sociala kompetens. Jag har börjat lära mig låta mig själv känna saker och sakta men säkert ge utlopp för dem med. Långt kvar så klart men på g!
Idag tisdag har jag besegrat en av mina största hinder inom detta och gjort något som jag inte har gjort på många, många år. Vad exakt det är vill jag inte berätta men kan säga att jag hellre brottas med en hungrig argsint björn nästa gång. Haha   Positivt!

Nu är ni säkert jättenyfikna och jag en dag kanske blir öppen nog att jag faktiskt berättar men där är vi inte än. Trots min kommentar om björnen var detta en jätte positiv utveckling för mig och ser nyfiket på vad framtiden kommer utvisa.

Som jag säger till våra medlemmar på gymmet, ett problem åt gången!   

Jag hoppas att ni också jobbar mot era nyårslöften och siktar som jag på stora saker 2020!!!

Mvh  OMS

Jag själv gillar inte tomten då han både skrämde livet ur mig nästan när jag var ca 13 år gammal och många år efter hade han glömt sina läsglasögon på nordpolen och när han då halvblint försökte läsa på mina paket så blev det Sandra istället Sandor. Denna händelse är många år sedan och ändå så får Sandra fortfarande får paket. Haha

Julen ska vara magisk särskilt för barn men jag tycker det blir svårare och svårare att få till en julkänsla i allmänhet. Kanske är det vädret som är mörkt och daskigt istället för ljust och glittrigt.

Trots det så ska vi ju se positivt på det hela och önska allt och alla det absolut bästa vi kan. Så därför önskar jag självklar er alla en God Jul..

Stora kramar till er från tomten på STC.. OMS =)

Jag skrev i mitt första inlägga att jag i min vardag försöker uppnå något gott för någon någonstans och har nu ett lite humorestisk exempel hur jag har lyckats med just det.

En gång i veckan invaderas gymmet av femteklassare som vill träna och jag har fått äran att coacha häften av dessa rackare.

Dagens ungdom kollar väldigt mycket på amerikanska filmer och serier där folk reagerar på tok för ofta med att säga OMG som då betyder Oh My God. Detta anser jag vara en väldigt korkat sak och säga och påpekar för både gamla och unga i min närhet när de säger så att jag inte tror att gud var inblandad. De tittar oftast upp på mig och säger va, och jag då säger lite skämtsamt att jag inte tror gud var inblandad i vad nu som hände.

Vad jag försöker uppnå med detta är helt enkelt få folk tänka till att det faktiskt är väldigt korkat att säga så. Även om man nu är troende så är det ändå inte meningen att man ska missbruka hans namn på det viset.

Vid en av mina pass med dessa ungdomar så sa de detta väldigt många gånger och jag försökte så diplomatiskt jag bara kunde förklara att man inte säger så, när jag hade påpekat detta några gånger så frågar en av dessa rackare vad de skulle säga istället och frågade om de kunde säga Oh My Sandor istället och jag skämtsamt svarade ja. Och ingen tänkte mer på det.
Snälla misstolka inte vad jag skrev nyss jag försökte absolut inte måla upp mig något annat än mig själv.

Veckan efter när ungdomarna kom så fnittrades en hel del och så säger de hej Oh My Sandor. Sen fick jag höra det ganska mycket.

Ungdomarna hade kul, de fick träna, de blev peppade, coachade och om jag lyckades riktigt så hade de lite träningsvärk dagen efter. Och om jag verkligen lyckades nå fram till de så säger de nu OMG betydligt färre gånger och dessutom kanske tänker med glatt minne bakåt när jag nästan lyckades med få de sluta säga OMG till allt..

Mvh  OMS