När Nelson Mandela var liten pojke i byn Mvezo, följde han ibland med sin pappa till viktiga möten under det stora trädet mitt i byn. Männen samlades där för att diskutera viktiga frågor – om mark, grannar, och livet i byn.
Nelson satt tyst bredvid sin pappa, och det var något han la märke till:
Pappan pratade inte först. Han lyssnade. Alltid.
Männen i byn fick prata, en i taget, tills alla hade fått säga sitt. Ingen avbröt någon. Inga skrik, inga pekpinnar. Bara lyssnande, respekt – och eftertänksamhet.
Till slut sa Nelsons pappa något. Kanske bara några ord. Och fastän han inte var den som pratade mest, lyssnade alla på honom. Och då förstod Nelson något:
”En riktig ledare pratar inte först. Han lyssnar först.”
Den lilla pojken som satt där tyst, med nyfikna ögon, lärde sig en hemlighet som han bar med sig resten av livet – genom svåra tider, genom fängelse och till presidentposten.
Och kanske var det just därför han blev en så stor ledare.
För att han förstod:
Att lyssna är början på allt gott.
Tankar om att lyssna
Jag tänker ofta på det där med att lyssna.
Vi människor har så många åsikter, tankar och känslor – och ibland vill vi alla få säga vårt, snabbt, tydligt, högt. Men det finns något särskilt värdefullt i att vänta lite. I att låta andra tala färdigt, att lyssna utan att genast svara.
Det är när vi lyssnar som vi börjar förstå.
Det är när vi förstår som våra ord kan få mening.
Att säga något meningsfullt – något som landar hos andra – kräver ofta att vi först varit tysta en stund. Att vi hört, känt in, och låtit andras berättelser sjunka in.
Det var också något Nelson Mandela lärde sig som barn.
Att verklig styrka i ledarskap – och i vänskap – börjar med att lyssna på riktigt.
Sandor